Långsiktiga ogrässtrategier

Problemogräs är ogräs som ger stora skördesänkningar, kan ha utvecklat resistens mot kemiska bekämpningsmedel och som ibland kan vara svår- bekämpade i olika grödor i växtföljden.

Vissa ogräs har djupare rotsystem där nytillväxt kan ske, medan andra sprids med enbart frön. Genom att kombinera rätt jordbearbetningsstrategi, grödval, växtföljd och kemisk bekämpning kan man bekämpa problemogräs långsiktigt. Även klimatet och årsmån påverkar förekomsten. Här nedan ges några långsiktiga strategier för att bekämpa olika ogräs effektivt.

Gräsogräs är överlag ett ökande problem i svensk odling. Det gäller att upptäcka dessa i tid för att kunna sätta in rätt åtgärder. De gräsogräs som är svårast att hantera idag är renkavle, lostor och hönshirs.

Renkavle är ett problematiskt gräsogräs som fått stor uppmärksamhet när det spridits norrut i landet sista åren. Gräset trivs på styva, vattenhållande jordar och bygger en stor fröbank som är livskraftig under lång tid. Även om 70 % av dess fröproduktion inte överlever i fröbanken mer än något år så kan återstående del vara livskraftiga i upp till 8 år. För att minska spridningen finns mycket att göra. I infekterade fält där renkavlen gått i ax bör aldrig halmen bärgas. Tröskning av infekterade fält bör ske sist och noggrann rengöring ska utföras på plats i det infekterade fältet innan tröskan lämnar fält.

Större infekterade områden som upptäcks sent vid axgång bör glyfosatbehandlas och eventuellt putsas ned. Ogräset gror till största delen på hösten så därför är vårgrödor och långliggande vall en bra åtgärd för att minimera problemen.

Växtskyddsstrategier mot renkavle i höstgrödor ska inkludera en höst- och en vårbehandling. Om renkavle upptäcks på våren går det att bekämpa större plantor men risken för sidoskott eller dvärgliknande plantor (som fortfarande kan producera fertila frön) är stor. Dess frön blir fertila cirka 3 veckor efter blomning.

En kraftig gröda och att låta fältet vara orört eller lätt halmharvat efter skörd är goda motåtgärder. Sen sådd på hösten minimerar förekomst.

Djup plöjning kan vara en bra åtgärd för att få ned fröna på djupet, för att sedan använda reducerad bearbetning de kommande åren.

Sandlosta är en relativt ny förekomst i Mellansverige men har funnits i de södra delarna av landet under en längre tid. Lostor har yviga vippor som sticker upp genom grödan i samband med axgång. De växer ofta på lättare jordar i närheten av fältkanter.

Sandlostan är till största delen höstgroende och saknar groningsvila. Odla därför mer vårgrödor i växtföljden för att minska förekomsten. Sandlostan har en kraftig fröproduktion men bygger ingen långvarig fröbank. Den allra största delen av dess frön överlever inte mer än 2-3 år i jorden och de flesta tappar groningsenergin tidigare än så, redan efter 1-2 år. Problem med sandlosta kan minskas kraftigt genom att gå från reducerad jordbearbetning till plöjning. Undersökningar med plöjning visar att en mycket liten del, mindre än 0,1 % av fröna är groningsdugliga efter 1–2 år om de plöjts ner till 20 cm djup.

Höstbehandlingar i höstsäd kan minska problemen i ett mycket infekterat fält, men effekten med prosulfokarb-produkter når bara till cirka 40 % vid en dos på 3-4 l/ha. I oljeväxter går gräset att behandlas och i vårsäd är det inget stort problem.

Sandlostan kan i höstsäd bekämpas på våren med den aktiva substansen pyroxsulam, som ingår i t.ex. Broadway Star och Avoxa.

Luddlosta delar släktnamn med sandlostan men i övrigt är de ganska olika. Luddlostan är sällan ett stort problem i stråsäd men kan få fäste i vallar som skördas extensivt och därefter bli ett problem i efterföljande stråsäd. Luddlostan har en svag groningsvila vilket gör att falsk såbädd och plöjning inte är nödvändiga metoder för att bekämpa ogräset. Det kan istället vara en god idé att lämna stubben orörd efter skörd.

Tillåt drösade frön att gro och därefter kan plantorna bekämpas mekaniskt eller kemiskt innan sådd. Luddlostan är till största delen höstgroende och bygger en fröbank som är livskraftig en aning längre än sandlosta men betydligt kortare än andra gräsogräs. Till skillnad från sandlostan har luddlostan täta upprätta vippor.

Hönshirs är ett värmeälskande gräsogräs med stora, högsträckta plantor. Fröet gror sent på våren då värmen kommit i jorden, vilket är en utmaning då andra ogräs oftast bör behandlas tidigare. Plantan är till en början mycket lik majs men utvecklar sedan breda blad i en storlek som kan påminna om vass.

Hönshirs är känsligt för konkurrens men om den får utrymme så kan populationen växa snabbt. I fält där den etablerat sig kan det t.ex. vara aktuellt att undvika spårmarkering vid sådd, för en konkurrenskraftig gröda. Hönshirs är ett problem som uppförökas i t.ex. majsfält där den får mycket ljus och utrymme i varma jordar. Importerat fågelfrö och andra fröblandningar är en av de dominerande spridningsvägarna.

Förebygg med täta grödor då hönshirs är skuggkänslig. Höstgrödor och vall i växtföljden motverkar också hönshirs. Kör en separat behandling långt fram i grödans utvecklingsstadium för att få effekt mot sent groende plantor. Ännu finns inget fall av resistent hönshirs hittats i Sverige, vilket gör att den kan behandlas i alla lantbruksgrödor. Plocka vid behov enskilda plantor för att hindra vidare spridning. Putsning kan göras vid större förekomster men kräver återkommande insats då plantan skjuter nya skott/ax.

Denna sida är uppdaterad: 2023-03-29